— Olander, skallade kyrkoherdens stämma, varje gång det kom sockenbor, än för en lysning, än för en kyrktagning, än för ett barndop, vilka det riktigt rägnade med vid nyårstid. Men Olander höll hällre till hos sönerna på gästrummen eller hos gud vet vem i köket än i sitt eget oroliga näste.
Gubben satt just och grymtade för sig själv över, att han haft frid i hela fem minuter, då det på nytt dunkade och skrapade ute i förstugan.
— Seså, muttrade han halvhögt med pännan mällan tänderna och sandhornet över det skrivna, — nu börjar det sakramenskade rännet igen! Stäng dörren, för sjutton hakar!
Lågmäldare mumlade han en långt mindre prästerlig ed.
— Nå, högg han pännan i bläckhornet och frågade utan att lyfta ögonlocken, — vad är namnet, och vad ärendet? Ut med språket, och dunka lagom!
— Well, colonel, kom det i djupaste bas, — jag skall göra mitt bästa!
Kyrkoherden tittade vid den utländska brytningen hastigt upp.
Framför honom stod en reslig, ja, ståtlig man i uniform av främmande snitt och kulör. Han föreföll att vara mällan trettio och fyrtio år — ibland till och med äldre. På det breda bröstet blänkte en hel rad medaljer. Kepin, som han just stuckit under armen, blottade en sirlig och yvig tupé samt ett kraftigt, ärrigt, kopparfärgat ansikte med ett par muntra, bruna ögon, en något skamfilad näsa och panna samt ett sjömansmässigt bockskägg — överläpp och kinder voro slätrakade och pryddes endast av ett par långa, röda skråmor.
Tyvärr stördes det imponerande intrycket av träbenet — det var från den vackert polerade trästumpen dunkandet kommit.
— Känner doktorn inte igen mig?