Gubben, som krupit samman över sin pänna, forskande och undrande, skakade sakta på huvudet.
— Jag kan inte påminna mig haft äran —
Den främmande krigsmannen ingav honom i alla händelser en ängslan att förplumpa sig mot en okänd storhet.
— Well, old man, smålog invaliden och slog ut med ena handen, — kalla in miss Mina, and she will remember —!
— Mina? Kors i alla dar, det är väl aldrig Eugène?
— Quite so, that’s the point and the name, skrattade krigsmannen och räckte med en hjärtlig åtbörd fram bägge bastanta nävarna.
Gubben nöjde sig med den ena, åt vilken han påfallande varsamt förtrodde sin spensliga skrivarhand. Och han fick ingen anledning att ångra sin försiktighet.
— Sjutton hakar, knotade han med en grimas, — vad ni så tar er till i Amerika, så behöver ni väl inte amputera fingrarna på fredligt folk i Europa? Ja, nå, så detta är Eugène — med medaljer, jo, jag tackar, jag — och hm — hm — ja, välkommen till Sverge, skulle jag säga! Men det har väl pappa klockaren redan sagt?
Hälsningen lät ej översvallande, snarare tvärtom. Träbenet hade långt ifrån förbättrat kyrkoherdens förut upplösta sinnesstämning.