— Hem, hem, skulle svärfar säga, brusade brumbasen uppsluppet ut, — svärfar kan inte tro, vad det ordet ’hem’ klingar i främlingens öron! Hur mår min sweetheart?
Gubben, som stått och överenskommit med sig själv, att ’Sverge’ var ett alldeles tillräckligt närbeläget ställe, utan att man därför behövde välkomna all världen till sitt ’hem’, hajade till vid det engelska slutordet. Han var ej tillräckligt stark i Albions och Onkelns tungomål för att förstå ordets betydelse.
— ’Svithat’, upprepade han hjälplöst och riste på nacken.
— Min fäst — fästmö, heter det ju, ja visst, oh yes, förtydligade amerikanen på sin brutna svenska.
— Har bror Eugène glömt bort sitt modersmål, sporde kyrkoherden knarrigt. Han visste för ögonblicket ej annat sätt att bemöta närgångenheter sådana som fästmö, svärfar och ’svithat’.
— Ack, jag kom hem i går kväll, förklarade brusbasen med muntert hjärtlig betoning, — och de sista fem åren har jag blott seldom råkat svenskar. Jag har varit i kriget, ser svärfar —
— Kriget, upptog den gamle för att parera det med varje minut förhatligare ordet svärfar, — ja, där gick det hett till, kan jag se. Såna kannibaler, såna kannibaler människodårarna kunna vara, jämrade han — hela hans soldatsvärmeri var för stunden bortblåst. — Se, som de rett till brors ben! Är det inte besvärligt att halta omkring så där?
— Besvärligt, log Eugène en smula tvunget, — åhja, så där in the beginning — i förstningen, ville jag translatera det.
— Och vad slogs man så stort om, ömkade den gamle och lutade examinatoriskt på överkroppen, — vad vann mänskligheten på alla hiskligheterna, på alla avskjutna armar och ben?
— Damn it, skrattade Eugène, — spörj the negroes! Och spörj John Ericsson, vår store landsman!