Kyrkoherden gjorde en ofrivillig bugning för namnet, som han sett berömmas både i Posttidningen och i Väktaren, och ville för stunden lämna ämnet.
— Men för rästen, inföll emällertid Eugène, — fick jag det inte bortskjutet. Vi klättrade på indianmanér in i ett fientligt fort, och jag rev upp foten på en rostig spik — that’s all, you know!
Kyrkoherden vankade orolig fram och åter och krafsade sig hela tiden i nacken. Detta sista meddelande nästan rågade hans motvilja. En människa, som på grund av simpelt slarv, således ej i slagfältets kanondunder och granateld, blivit av med en viktig kroppslem, kom här och titulerade hans dotter fästmö och honom själv svärfar. Konsekvensen vore väl, att människan tänkte bli svärson i prästgården, gifta sig med Mina och stulta för altaret till allmän begabbelse med ett polerat träben och en höfthalt käresta.
Så hade nu inte prästfar föreställt sig det eventuella menaget. Amerika brukade kunna garva oxläder, hette det, och när nu vettvillingen vände hem, hade han väntat sig honom stadgad, men frisk och färdig — en polerad svärson, men ingalunda med ett polerat träben.
Vad skulle stackars Mina, den gåsen, säga om det här? Föll väl i vanmakt, det sakramenskade sjåpet? Uff, en sådan nyårsafton!
Kyrkoherdens missnöje var så tydligt, att det gjorde honom själv förlägen. Eugène kunde ej underlåta att lägga märke till kylan i mottagandet. Men vettvillingen tycktes obotlig, spotsk och likanöjd som i forna dar. Rätt som det var, bröt han tystnaden med ett:
— Great Scott, så den vördiga baracken hållit sig! Quite as in the times of yore! Well, kan man så få se på den gamla girlen?
Kyrkoherden höll på att tumla baklänges inför detta uppträdande. Hans värsta antaganden om yankeelandet besannade sig. Han stod värkligen fullständigt mållös.
Men hans plågas mått denna nyårsafton var ännu icke rågat. Varken han själv eller den objudna gästen hade hört bjällrorna, men i detta ögonblick stampade och tisslade det i förstun, och in trädde — gubbens ögon vidgades — Josef och hans tillämnade, pensionsdamen, vackra Elna från Änggården.
Amerikanen hade kastat en blick bakom sig och genast sprungit upp från stolen — han var rörlig nog, trots trästumpen. Nu skyndade han fram emot Josef.