— Ja, och sätta eld i halmen och göra oss husvilla, protesterade pappa, men ångrade strax sin häftighet och smekte blidkande sin hustrus fina hand. Pastor Olander uppfångade belåtet hans förälskade blick och jämförde inträsserad modern med döttrarna.
— Nå, blir det Karo, sporde faster och gjorde sig i ordning att stiga upp.
Kyrkoherden trummade på bordsskivan och rynkade sina blonda bryn. Man såg, att eldsskräcken kämpade med hans goda hjärta.
— Hur många är — är — hm — de där stråtrövarna?
— Ack, svarade Bolla och slog ifrån sig, — det är väl en hel snes — ja, en åtta stycken är di säkert, sju eller åtta, utom di tre små, som konorna har i linda.
— Herregud, är det barn med, är det barn, ömkade prästfrun och lade bevekande sin hand på sin makes.
— Na, avgjorde denne i kommandoton, — det är Vår Frälsares födelsedag i dag. Frälsaren själv nöjdes med ett stall, men — nej, då hyser jag dem hällre i folkstun —
— Folkstuan, skrek Bolla förfärad, ty hon och hela hennes hus firade julaftonen därute.
— Folkstugan, upprepade faster harmset. — Är lille prästen — klok, höll hon på att tillägga, men ändrade sig av hänsyn till köksskvallret, — är kyrkoherden på det klara med, hur många han då egentligen samlar i huset i kväll?