— Åtminstone ett par tusen, inberäknat ohyran, försäkrade Josef.
— Sakramenskat alloh di håller med fåren, knotade kyrkoherden och reste sig till hälvten själv, — gå och få in dem, någon — jag menar hedningarna — och någon annan tar reda på fårhuset —!
Volontärens ansikte påminte i sin orörlighet om sfinxens vid Seinen. Han sände under lugg en sneglande blick laget runt.
— Det tycker jag, Ekdahl borde göra, inföll han påfallande allvarsam.
Kyrkoherden spetsade öron och satte blicken i sonen.
— Ekdahl, var håller den självspillingen hus? Seså, är det något nytt upptåg, din speleman? Ja, se militärer förbli då pojkar, så länge de leva.
— Var är den stackars Ekdahl, sporde mamma, som även hon greps av aningar.
— Det hörs nog på fåren, fnös Gustav. Han tordes inte skratta högt; han märkte ovädret hänga i luften.
— Och så vågar du, Josef, tog pappa i med sin bistraste stämma och ett ögonkast åt den nye pastorn, — så vågar du hantera en före detta, låt vara, avsigkommen gammal prästman?