— Herregud, svarade Josef och liknade med sin tjusarmin en ungdomlig medalj-Napoleon[5], — jag tycker Ekdahl borde vara belåten att någon gång se en hjord omkring sig.
Pappa vände bort huvudet. Men i nästa nu övergick hans återhållna löje i ett lågmält skratt, i vilket bordssällskapet — ja, själva mormor — instämde. Kyrkoherden hade alltid överhövan beundrat sin äldste; Josef var hans stora förhoppning; men av sin beundran hade han hittills mäst skördat bekymmer och skälmstycken.
Galne Ekdahl inhämtades i triumf och visade sig vara ingen annan än själva julbocken. Utklädningen väckte allmänt jubel. Nanna glömde allting annat och ropade hurra.
Från huvud till fot — blott med en öppning för ögon och näsa — var julbocken insvept i skinn, getskinn, vilket förklarade fårens förskräckelse. Och kring den avigvända pälsen dinglade runt midja och hals läckert lackade julpaket. Vilhelm skrattade som ett barn åt vispen, som hängde och svingade över ryggkorset, och i den halvöppna folkstudörren koxade inte bara Bolla och Malena, men också ett par småväxta, svartögda, gulhyade tattarkvinnor.
De senare höllo på att fördela nyfikenheten, men Mina, som höll fast vid ritualen, hade redan tänt granarna och vinkade beställsamt åt korgbärerskorna i dörrgläntan. Nanna, en sekund frestad av sagofolket därute, insöp med runda näsborrar den ljuvliga lackdoften.
Vilken stund på året gick väl upp emot julklappsstunden? Stunden efter det betraktelsen var läst, bönen sagd och salmen sjungen? Stunden, då doften av smält vax blandade sig med lukten av brända granbarr till en rökelse, som invigde högtidernas högtid? Stunden, då pappa med många ceremonier bryggde punsjbålen efter ett recept, om vars ingredienser han låddes mycket hemlighetsfull? Medan faster Jeanette satte fram skålar av vinteräpplen, studenthavre, brända mandlar och sköra pepparnötter, innan den riktiga maten fått överfylla magen? Stunden, då rysningar av förväntan behagligt febrade i närverna och alla ögon, till och med de gamlas, fingo ett uttryck, som om nästa minut skulle uppfylla deras käraste önskan?
Vem skildrar stunden? Vem, som upplevat den, finner ej varje skildring matt?
Pappa förstod med värklig grymhet förlänga denna väntan. Hans märkliga senfärdighet med bålen förargade alla, som kände hans vanliga rastlöshet. Han plågade därmed alla lika, ty givarnas spänning var ej stort ringare än mottagarnas.
Kyrkoherden utbredde sig, medan han med silversleven öste upp i glasen, över det fördärvliga bruket att julaftonen lägga långhalm på golvet, en sed, som han själv aldrig hyllat.
— Min olycklige ämbetsbroder, kyrkoherde Palm i Hägersta, berättade han med en fryntlig nick åt den nye pastorn, — blev ruinerad, för det han sålunda frestade försynen. Hade en liten slarva till dotter, som, bevars, skulle hjälpa till med att tända granen. Vad händer? Ett ljus faller i golvet, halmen fattar eld, och om några minuter stod alltsammans: rummet, huset, gården i ljusan låga. Inte en pinal försäkrad, förstås. Är inte sådant uppenbar synd mot Vår Herre? Sedan kan man gå och jämra sig hela sitt återstående liv och slåss med självförvållad fattigdom som stackars Palmen. Sakramenskat oskick! Minns, som det var i går, hur han kommer till mig mitt i natten, hela familjen halvnaken i lånta pälsar och sjalar, och ber om tak över huvudet! Julnatten till på köpet! Tänk er, barn, i själva julnatten!