Prästfar var så borta i sina minnen, att han inte längre anade otåligheten omkring sig. »Palmens historia» hade Nanna hört så ofta upprepad, att hon kunde den utantill. Hon satt bara och väntade på tillämpningen.
— Det säger jag dig, Springfält, låddes han brusa upp, medan han skämtsamt lyfte punsjsleven som ett vapen, — det säger jag dig, bortbyting, hände något sådant hos mig, så att du tuttade på —
Hotet och åtbörden kände hon också till, men i kväll skänkte hon dem en helt annan betydelse än någonsin förr. Nu liknade det allvar. Pappas röst lät så förfärlig, att flickan måste kasta en skygg blick mot folkstugan, där Bollas röst förnams över sigenarnas dova mummel.
— Det säger jag dig, röt kyrkoherden och svängde sleven, så ett stänk varm punsj träffade faster i ansiktet, — jag gjorde dig arvlös —
— Jag jagade dig ur mitt hus, förbättrade han, men erinrande sig den nya motsägelsen, tillfogade han ytterligare, överröstande majorens protester:
— Jag sloge dig sönder och samman, din slyna!
Kyrkoherden hade så levat sig in i den förfärliga möjligheten, att den redan tog sig ut som halv värklighet. Hans ställning bredvid det fästliga punsjbordet var skräckinjagande för friskare samveten än Nannas. Och den blick, som ljungade ur de blida, grå ögonen, antydde ett hat, så fruktansvärt, att han varit ur stånd att hysa det, om han stått inför den fullbordade gärningen.
Nanna kände sig starkt uppskakad. Hon fick blåa ringar kring ögonen och samma förebud till illamående som en gång dagen förut. Av en dunkel instinkt slöt hon sig som skyddssökande intill Vilhelm — hennes förskrämdhet var så tydlig, att pappa föll ur rollen och brast i skratt.
— Låt oss då kasta en blick på hednavärlden, sade kyrkoherden gladlynt, — och sedan —
Men en hel kör av gensägelser höjde sig. Otåligheten lät inte avspisa sig längre. Kyrkoherden överröstades.