Men vem gitter simma i floden av andras julklappar? Vem beskriver, vad alla i kväll unnat och skänkt varandra? Vem pappas gåva till mamma eller Nannas små påhitt åt bröderna? Vem skildrar det lysande guldtrycket på pastor Olanders poesiböcker, mamsell Minas blossande hänryckning eller mamsell Marie-Louises nådiga överraskning? Vem Nannas fröjd över bror Josefs guldfemma, vilken föräldrarna ville lagt till den övriga skatten i sparbössan, men som äldste bror med en bestämd gest stoppade i lillsysters kjortelsäck?
Men i glansen från Josefs paket fördunklades allting annat. Måhända hade fårens högljuddhet endast varit uttryck för deras beundran; och i salen beundrade snart både ögon och munnar. Ekdahl, som, sedan han fått av sig pälsen, satt i allsköns välmåga och titulerades pastor, smågnäggade efter varje kostbarhet, som om han plockat upp den på resan till Gulleröd. Och kyrkoherdens leende var sötsurt, när han undrade, var militären nu för tiden fick pängar ifrån. På hans tid ägde den aldrig några.
Vackrast av allt var en tunn och lång guldkedja att vira om halsen, ty den liknade rinnande solsken och tände en ny, ännu vackrare låga vid sidan om grenljusen. Josef höll ett litet tal, innan han egenhändigt lade den om mammas hals — det blev en mängd varv, så lång var den.
Prästfrun rodnade som en flicka, när hennes äldste stod böjd över henne. Lyckans tårar hängde i ögonfransarna. Vad kan vara ljuvare för en mor än veta sig älskad av sina kära och se de kära älskande omkring sig? Det stod också en gloria denna hälgafton kring lilla svaga mamma — så många kraftiga ättlingars mor.
I varje ögonkast barnen sände henne, såg hon, att de dyrkade sin mor. I kväll hyste de yngre en avund, som liknade svartsjuka, till äldste bror, som ensam haft något reputerligt att komma med.
— Ni bägge ha skänkt era studentmössor, tröstade kyrkoherden och lyfte sitt punsjglas.
— Och jag, utropade Josef med teatraliskt patos, men ett slags vildhet i ögonen, — jag vill en gång presentera mig med en generalshatt.
Så överdrivet det Bragelöftet klingade, fanns det ingen, som ej tilltrodde Josef vad som hälst.
Så full av upptåg och dessemällan ruvande inbunden han dessa dagar varit, hoppades alla någonting stort av honom. Han syntes laddad med en kraft, som för tillfället splittrades på ovärdiga småsaker. Men det krävdes blott, att den kraften samlades, så skulle han erövra vilket mål han än satte sig.