Hittills hade han fladdrat mällan de mäst olika mål och yrken; hade som länsmansbiträde aspirerat på både kronofogdeuniform och ministertaburett, som skogselev drömt sig i hovjägmästaregala och hade vid tjugufem års ålder ej hunnit längre än till officersvolontär i Kristianstad.
Men alla bekymmer, han vållat — det trodde alla fullt och fast — hade berott på denna överströmmande kraft. Själva resultatlösheten hade varit ett den kraftmedvetnes kungliga slöseri. Skulderna, som betäckts med pappas växlar, hade åsamkats på nöjen, som blott anstodo en galenpanna till officer. På en enda spelnatt hade strukit ett halvt års kyrkoherdelön. Att pappa alltid hade klabb med affärer, berodde till största delen på volontären. På en enda vecka hade han förlovat sig och slagit upp med tre Kristianstadsflickor, och jämt hade han någon att hänga sig i hälarna.
Han var så vacker, Josef, där han rörde sig i sin välsydda, civila dräkt, inskuren som en geting i midjan, kragen i långa, uppstående, glänsande snibbar, halsduken bländande vit, västen i ett modärnt, blommigt mönster över det höga bröstet, benkläderna åtsittande som trikåer och stramade av stropparna under skorna, samt håret i tupé. Systrarna funno det helt naturligt, att han vann de skönas beundran, och bröderna, som för hans skull ofta fått vara styvbarn, böjde sig omedvetet för äldste brors företräden.
Pappa fann, att Josef påminte om general Cavaignac, vars porträtt stått utställt i en bokhandel i Ystad. Mamma fann ingen annan jämförelse än med salig kungen[6]. Med sitt utseende borde han kunna göra vad parti han önskade, och de gamla hoppades också i hemlighet, att en förståndig hustru snart skulle bringa honom nödig stadga.
Men ännu kom sig ingen för med en antydan. Denna hälgen var det något ovanligt med Josef. Hans upptåg voro handgripligare, och hans oro var större än annars. Själve pappa inskränkte sig försiktigt till defensiven, och de andra funno det klokast hålla sig i periferien kring medelpunkten Josef.
— Det må jag då säga, erkände faster Jeanette, som, sedan hon beundrat den vackra, tunna silkessjal, som var hennes egen julklapp, satt och vägde guldkedjan i handen, — vackrare smycke såg jag sällan. Lång som en garnering, och så får den rum i gropen i ens hand!
Alla beundrade och måste beundra. Njutningen var just att känna, hur liten och på samma gång tung guldbollen blev, att rulla och rassla med den, så det klingade som trolsk och spröd musik, att veckla ut ormen i hela dess längd, så att man måste resa sig, för att den inte skulle släpa på golvet, och sedan lägga den om sin hals och prova, hur många varv det blev på så många olika halsar.
Alla måste beundra — Malena och Bolla och själva pappa. Det blev mycket skratt, när gubben försökte få den om halsen och tappade alltsammans innanför västen. Den kedjan var nästan tillräckligt att lysa upp hela julkvällen med.
Den kedjan liknade en liten sol: den kunde både lysa och draga moln.
Men det kom senare — när den ångande drycken upplöst fasters sirliga högtidsordning. Faster fick ärenden till köket och måste dela på uppsikten. Mamma var för mild för att inge respekt, och gamla mormor nickade redan. Hon ämnade ej invänta julmåltiden.