Josef hade fått en skymt av en av sigenerskorna — ett gult ansikte och en svart blick: dem måste han se på närmre håll. I folkstugan blev ett sorl, som överröstade pastorns gälla tenor, där han i matsalen samspråkade med mamsell Mina. Bollas stämma jamade och gol; dessemällan hördes sigenarnas sträva strupljud och sigenerskornas hesa och läspande röster. Därutifrån höjde sig ett kutter, ett skratt och skriande, så pratet i salen tynade och pappa måste dit ut ett slag och hälsa på sina främmande gäster.
En god stund stannade han i samtal med hövdingen, som visade sig vara en berest och språkkunnig man, vars hår och skägg blott kunde haft en kristligare ans — menade kyrkoherden. Lägerlukten blev dock prästfars militärnäsa för stark. Han kom tillbaka med smått rynkade bryn och skakande på huvudet.
Han hade sett efter, att ingenting fattades i välfägnaden: till och med punsj hade han låtit bära dit ut. Och Bolla berättade flinande, att fruntimren rökte pipa.
Alla förundrade sig över dessa underliga, långväga halvvildar, men pappa, som började skaffa sig en florshuva, föredrog en dikt om vandringsfolket av Béranger. Det var en eldig och munter dikt, och den fick ackompanjemang av en guitarr från folkstugan. Kastanjetter smällde. Någon dansade därute.
Studenterna hade blivit nyfikna. Punsjen hade stigit dem åt huvudet; till och med Vilhelm var röd i ansiktet. De avvaktade knappt slutet på dikten för att smyga sig bort till dörrgläntan, och Nanna och Marie-Louise följde dem fnittrande.
Gustav retades med Nanna genom att sätta armarna i sidorna — men genom fönstren i armvecken fängslades hon av synen lika mycket som bröderna.
Det var ett underligt spel av skuggor i den halvljusa folkstugan. En underlig tavla av vilda och mörka ansikten, en underlig lukt, en underlig stämning. Men underligast var den lilla hednakvinnans dans.
Det var ingen dans som ibland kristna människor. Därtill hade hon först och främst för litet på sig. Ingen kunde strax säga, hur mycket eller hur litet — så hjälpte ljus och skugga att kläda och avkläda. Men när barm och armar stundom blänkte fram, eller när även en flik av magen blottades, gick det en skälvning genom åskådarna. Nanna undrade, att den lilla kvinnan varken frös eller blygdes.
I handen höll danserskan en liten trumma, vilken rasslade som en pänningtallrik, och medan hon skakade den över sitt huvud, neg hon och sträckte på sig och buktade på överkroppen med de bara, bruna brösten, som en orm eller ål.
Hon varken valsade eller polkade; fötterna gingo ej i hastig takt; de rörde sig stundom knappt synbart — när de rörde sig, gledo de utmed tiljorna, som om de lurade eller svävade — som om hon velat smyga sig över eller undan en fiende.