Därtill kom musiken.
Han, som spelade, var en svartskäggig och svarthårig liten man, vars ögonvitor liknade knivblad. Själv påminte han om Rinaldo Rinaldini, om vilken Nanna läst en bok med just detta ansikte på titelbladet.
Melodien var ej att bli klok på. Där var ett surr i guitarren som av en bisvärm eller av en vind i skogen. Men där fanns en melodi, fast den irrade och flög och gömde sig och försvann. Den gjorde en inte glad eller rörd till tårar, som mammas musik i gula salen. Den plågade och gjorde orolig, ty man fick aldrig fatt den riktigt — även melodien tycktes ständigt på flykt eller jakt.
Nu ökades takten. Melodien och dansen fingo hast. Dansrörelserna blevo häftigare. Kvinnan slängde bakut med överkroppen, som tänkte hon bryta ryggen i fallet. Hon vaggade på höfterna, som hon suttit i en repgunga. Hon var smidig som en snok, snabb som en svala. Hon och musiken blevo till ett, till en synbar, hörbar oro — till en sträng, som dallrade i ens eget huvud, ens eget hjärta; den lilla kvinnan liksom lockade en med i sin takt, i sina toner.
Nanna hade smugit fram mällan bröderna. När hon kastade blicken bakom sig, kunde hon titta upp i deras ansikten. Aldrig förr hade hon sett dem sådana, upphettade, stelögda, fasthållna av den galna hednakvinnan. Gustav och Vilhelm — till och med Daniel …
Pappa och de andra anade visst ingenting. Han hade upprepade gånger kallat på dem inifrån salen.
Nu kom faster i köksdörren.
Hon kom lagom att se sigenerskans oanständiga dans, ty att detta var oanständigt, förstod Nanna av instinkt. Så uppförde sig varken Karna eller Malena. Ja, Bolla, som förut flinat och gapat, vände sig bort och blängde argt på sin man, den lille skräddaren, som hela kvällen suttit orörlig vid ugnen och hutat åt barnen.
Faster flåsade till, ögonen stodo spända och kulrunda, mustasjerna reste sig, men hon förmådde ej få ett ord fram — så överraskad syntes hon.
Då slutade dansen. Sigenerskan kastade sig raklång — det såg åtminstone ut, som om hon velat kasta sig raklång på golvet. Nu föll hon i stället i famnen på Josef, som tagit ett språng, så att han kom bakom henne … Josef hade fått för mycket punsj. Nu gav han sig till att kyssa den bruna varelsen.