Nu blev det bestyr i Nedergården. Först skulle gästerna undfägnas, fast de bedrövligt illa gjorde heder åt tillrustningarna. Under tiden fick Stina-Lisa tända en brasa i anderstugan, där de skulle ligga, och Olle bar ned sängar från vinden. Sängkläder skulle värmas, fast de legat i eldat rum, kappsäcken packas upp och dess innehåll stuvas undan i den nya dragkistan av masurbjörk, som Olle gjort under vintern.
Ingrid satt oberörd av stöket och stirrade ut i den ljusa vårnatten. Därborta krökte bygatan förbi en förfallen smedja utan tak, och mitt emot syntes några lämningar av den gamla Mellangården, där hon levat fram sin barndom. Hon kunde se den klipphäll, där hon och Maja haft sin lekstuga. Det låg ännu några stenar kvar. Vad hon mindes väl den tiden!
Så kommo sorgliga hågkomster. Modern dog, och fadern utflyttade till Frönäs, som fallit på hans lott vid storskiftet. Men det var ingen välsignelse på det nya stället. Innan de ännu fått halvfärdigt, förlorade hon även sin fader, och gården måste utarrenderas — det var arrendatorn, som hon nyss besökt. Och så blev hon gift, och sedan —
Hon ryste till och vände sig inåt rummet. Gossen satt hopkrupen i ett soffhörn och hade somnat. Maja höll ännu på med att ordna hans små tillhörigheter i lådorna.
»Vad tar du dej för?» Ingrid sprang upp. »Maja, Maja, vad menar du?»
»Se så, lilla barn, bry dej inte om det här. Gossen ska’ stanna hos mej och bli frisk och stark.» Hon drog Ingrid till sig. »Tänk, att jag inte sett dej på tio års tid! Gråt, gråt, kära du. Det lättar.»
Småningom lugnades Ingrid, och Maja började klä av den alltjämt sovande gossen. När hon fått honom i säng, gjorde hon på samma sätt med modern. Sedan satte hon sig vid huvudgärden och strök smeksamt hennes upplösta hår, där några grå strimmor vittnade om tidiga sorger.
»Minns du, Ingrid, när vi gick och läste? Det ä’ som det varit i går.»
Och de båda barndomsvännerna kände sig åter som förr i världen, då de aldrig höllo någonting hemligt för varandra. Det var mest Ingrid, som talade, lågt och entonigt. Det var så mycket hon hållit instängt i åratal, som behövde ge sig luft. Maja inblandade ett och annat ord och fortfor att smeka hennes hår.
En gång tog gossen till att gråta i sömnen.