10. Pastor Hemming.
När länsman en lördagskväll på sensommarn kom för att hälsa på pastorn, såg han på avstånd herrskapsdroskan hålla utanför prästgårdsgrinden. Han rodde in i maren och landade vid klappbryggan, där mor Brita höll på med att skölja kläder.
»Jag tror ni har främmande. Kapten Melby, kan jag tänka?»
»Nej, det ä’ herrgårdsmamsellerna», svarade gumman och lämnade sin tvätt för att hjälpa till med båten. »Di har varit här mest en timme, och gråter och skrattar gör di om vartannat. Di ä’ så tokiga i pastorn båda två. Sanna mina ord, kommissarien, det blir bröllop på herrgår’n, vad det lider. Ja, Gud signe pastorn! Hederligare husbonde än han finns inte till. Och nog lagar han så, att det blir utväg för mej, så jag slipper fattighuset.»
Därmed satte hon till att lipa och gruva sig över världen och över alla, som voro eländiga och övergivna.
Länsmannen gick långsamt uppåt backen och satte sig på gungbrädet utanför gavelfönstret. Han hörde, att de kommit ut på gården. Han kände igen flickornas röster. De höllo just på att ta avsked. Vad det dröjde länge! Skulle de aldrig sluta? Äntligen rullade det på vägen, och han gick fram.
Pastorn stod kvar vid grinden och såg efter de bortfarande, men så märkte han länsmannen.