»Du ser så högtidlig ut, Sten. Har det hänt något?»
»Nej, — men vad ä’ det fråga om här?» Han pekade på droskan, som nu svängde in på stora vägen.
»Ja, det skulle egentligen vara en hemlighet än så länge, men du kan gärna få veta det. — Kom, så går vi in.»
»Vem ä’ det av dem?»
»Vad menar du, Sten?»
»Ä’ det Märta? För om det ä’ hon, så reser jag tvärt och lämnar min plats — och alltsammans.»
Länsmannen var synbart upprörd. Han tog fram sin klocka och stirrade på den — stoppade ned den och tog fram den ännu en gång.
»Håhå, ä’ det på det viset? Jag har nästan gissat det. Nej, för mej kan du vara trygg. Jag ska’ inte gå dej i vägen. Jaså, det ä’ så långt gånget. Gamle hedersvän! Och riktigt på allvar, kan jag se. Ja, hon ä’ en präktig flicka. — Men sätt dej, så ska’ du få höra, vad det ä’ fråga om. — Det ä’ bekymmer för gubben Melby. Han börjar bli oregerlig.»
Pastorn suckade.
»Du vet, han vill styra och ställa här på ön som en domare i Israel. Nu har det varit lugnt en tid, så länge han hållit efter halta Kalle. Di passade så bra för varandra, och i grund och botten hade di stor förnöjelse åt saken båda två. Men nu har di slutit fred och ä’ de bästa vänner i världen. Och Kalle har satt opp honom mot Lars-Johan —»