»Slagskämpen? — Han i Oppgården?»
»Just han — son till kyrkvärden. Men det ä’ en annan sorts karl än halta Kalle. Han kommer inte att ta saken från den skämtsamma sidan.»
»Han slår igen, menar du —»
»Och det ordentligt. Det kan bli farliga saker, om di kommer ihop.»
»Det måste förhindras.»
»Ja — nödvändigt. Och di vill, att jag ska’ göra det. Di ä’ rent förtvivlade — har inte längre någon hand med gubben.»
»Men vad i all världen har han med Lars-Johan att skaffa?»
»Det ä’ för Elins skull — Ekskärsflickan, du minns. Lars-Johan hänger efter henne var ledig stund. Sitter där i en vrå och säjer aldrig ett ord — bara stirrar på flickstackarn. Fadern hennes kan inte hålla honom därifrån, och vad ska’ jag kunna göra!»
Pastorn satt tyst en stund och fortsatte sedan:
»Det ä’ ett hårdnackat släkte, skärgårdsfolket, och Dägerö-borna ä’ värst — det säjer di vid beväringsmönstringen. Jag har varit här — låt mej se, nästa maj blir det fyra år, och jag kan inte märka, att jag vunnit någonting. Jag har ingen förmåga att tala varmt och medryckande. Jag har inga vackra ord att komma med —»