»Gud ske lov för det», inpassade länsman.
»— ingenting gripande, ingenting, som slår an på känslorna. Jag har strävat efter att vara enkel och lättfattlig — jag trodde det var en dygd — men jag ä’ för enkel för dem. Jag duger inte, käre Sten, jag duger inte, det ä’ hela saken.»
»Prat, gosse lilla! Du ä’ mycket för god åt dem. Du skulle bara ha lite mera självförtroende — du ä’ alldeles för undfallande. Nog måtte du kunna läsa lagen för den där pojken. Flickorna har rätt. Du bör först göra ett försök, och om inte den spiken drar, så ska’ jag ta hand om honom. I nödfall ger jag honom en liten förberedande övning i boxningskonsten, så länsman jag ä’ — om jag också skulle få plikta efteråt. — Men när har ni tänkt, det skulle ske?»
»Redan i morgon dag. Lars-Johan ä’ där varenda söndagskväll, och dessemellan med, om han kan komma åt, påstår Kalle. Och kaptenen vill överraska honom och tvinga av honom ett löfte att lämna flickan i fred. Nu kunde du locka gubben ut på en segling, så får jag tid på mej att pröva, om mildare medel hjälper.»
»Det blir bra», avgjorde länsman. »Och se’n får jag försöka med lite kraftigare tag. — Men kanhända pojken har hederliga avsikter?»
»Ja, det ä’ det vi får se.»
Det hade blivit en vana för länsman att tillbringa sina söndagar på Dägerö. Efter gudstjänsten voro pastorn och han alltid bjudna till herrgården. Det var därför ingen svårighet för honom att få kaptenen ut på en kryss, i synnerhet som det råkade bli en ypperlig vind. Lars-Johan kunde få »ligga bi och vänta på lots» till följande söndag. Men flickorna kunde inte förmås att följa med och inte heller pastorn.
»Besynnerliga människor! Förhärdade lantkrabbor!» brummade kaptenen. »Di förstår inte sitt sanna bästa.»
Så snart jakten lagt ut, gjorde sig pastorn och flickorna genast i ordning att fara. Märtas små ölandshästar spändes för, och pastorn erbjöd sig att köra, så behövdes ingen kusk. Nej, det skulle inte gå an, försäkrade drängen, det var rent livsfarligt. Ett barn kunde sköta dem, men om en karl höll i tömmarna, blevo de genast bråkiga och slutade med att skena. Kusken, som kunde tygla ett sexspann, hade försökt en gång, men de envetna djuren kommo hem ensamma med några spillror av vagnen och tömmarna avslitna.