»Men si, om mamsell Märta kör, ä’ di som lamm», tillade han.
När de åkt ett stycke, började Märta:
»Nu ska’ pastor Hemming döma mellan oss. Vem av oss ska’ bestämma, hur vi ska’ göra, när vi kommer fram, Isabel eller jag?»
»Kanske det vore lämpligast, om någon annan fick avgöra den saken», anmärkte pastorn och skrattade. »Till exempel jag?»
Nej, det kunde inte komma i fråga, påstodo båda flickorna med en mun.
»Isabel har tillvällat sej alltför stort inflytande», fortsatte Märta, »och det, fast jag ä’ lite äldre. Hon kan få far till vad som helst — utom, förstås, till att vara förståndig. Och mej vill hon behandla som en barnunge. Tänk, hon ämnar själv följa med till Ekskär och låta mej stanna kvar på land!»
Isabel M’Neil hade endast obetydlig kännedom om svenska språket, när hon kom till ön, men talade nu tämligen ledigt fast med någon brytning.
»Det ä’ nödvändigt, att någon följer med», sade hon allvarligt. »Om en dam ä’ med, kan inte mannen bli våldsam. Det ä’ jag, som hittat på, att vi skulle vända oss till pastor Hemming, och det ä’ min plikt att följa med.»
Pastorn ville inte höra talas därom. Det kunde bli mycket obehagligt — råa ord, om inte annat, som en finkänslig flicka inte borde utsättas för att få höra.