Men hon var obeveklig.
»Jag ä’ rädd för råttor», sade hon, »och jag ä’ rädd för kor, men jag ä’ inte rädd för människor — jag ä’ inte rädd för att göra, vad som ä’ rätt. Om jag inte får följa med i båten, tar jag en annan båt och ror efter. Märta måste stanna hos hästarna, och om det blir farligt, kommer jag ut och vinkar, och hon får ropa på hjälp.»
Märta var nästan gråtfärdig, och pastorn visste sig ingen råd.
»Om jag har så liten framgång hos miss Isabel med min övertalningsförmåga», klagade han, »hur ska’ det då gå, när jag ska’ predika förstånd för Lars-Johan?»
Slutet blev i alla fall, att Isabel fick sin vilja fram, och Märta åkte till Dägeröby efter Olle, för att han skulle vara till hands, om det blev något uppträde.
Ekskärsstugan låg, såsom ofta är fallet i skärgården, på en klippa, som stupade brant ned i sjön. Vattnet var här så djupt, att stora skutor kunde lägga till och förtöja i land. På ena sidan om klippan var båtstaden. Pastorn kände igen Lars-Johans långa, smala gavelökstock bland de andra båtarna. Han var alltså redan kommen. Däremot var Anders’ lilla jolle borta, och det var bäst så. Gossen borde inte vara närvarande vid den uppgörelse, som nu stundade.
Dörren till stugan stod öppen, och Elin tittade ut, när båten skrapade mot lunnorna eller slanorna, som voro utlagda för båtarnas uppdragning. Hon sprang genast ned för att hjälpa till vid landningen.
Isabel såg uppmärksamt på henne. Hon var ljuslagd och lång, ett huvud längre än den unga sydländskan. En tjock hårfläta av en färg som mogen råg hade lossnat och föll ned utefter ryggen. Hon var onekligen mycket vacker och med ett rörande oskuldsfullt tycke.