»Far ä’ ute på sjön», sade hon brydd och ville ro efter honom.
»Nej, — det gör detsamma», tyckte pastorn, fast han nog helst sett, att gubben varit med.
Inne i stugan satt Lars-Johan i ett hörn vid spisen. Han såg trotsigt på dem och hälsade inte, när de kommo in. Men när pastorn gick fram till honom och räckte ut handen, gjorde han ett tafatt försök att stiga upp.
»Sitt still du», sade pastorn. »Du kan vara trött efter veckans arbete.»
Sedan de språkat litet om fisket och årsväxten, satte sig pastorn bredvid Lars-Johan och började i lågmäld ton förehålla honom, hur orätt han gjorde mot Elin, när han på detta sätt bragte henne i vanrykte och blottställde henne för folks elaka tungor.
Lars-Johan såg dystert ned mot golvet och svarade inte.
Pastorn fortfor vänligt och bad honom tänka på, hur värnlös hon var, och hur svårt hon hade det som moderlös och med en far, som inte kunde skydda henne. Elin och Isabel, som samtalat med nästan feberaktig iver utan att rätt veta varom, tystnade på en gång och sågo oavvänt på de båda männen.
Plötsligt bröt Lars-Johan ut.
»Om pastorn sköter sitt, så ska’ jag nog sköta mitt.»