»Ut härifrån, fördömda prästrock!» skrek han ursinnig.
Elin fick honom i armen.
»Lars-Johan, Lars-Johan!»
Han slängde henne ifrån sig och rusade mot pastorn, som lugnt satt kvar på bänken.
Med ett förskräckt utrop sprang Isabel fram och ställde sig mitt emot honom. Ett häftigt slag kastade henne åt sidan, och hon föll handlöst omkull på golvet.
Men nu var det slut med pastorns långmodighet. Lars-Johan kände sig gripas av armar, som han inte kunde motstå, och slungades som en trasa ut genom dörren. Han försökte spjärna emot och få fotfäste på den hala klippan utanför, men förgäves. Han for ut över branten och huvudstupa i sjön på flera famnars avstånd från klippan. När han kom upp till vattenytan igen, tog han först några simtag tillbaka men vände sedan om och sträckte ut över sundet.
Pastorn lutade sig ned över Isabel och lyfte henne i sina armar upp från golvet.
»Hur ä’ det?» frågade han ängsligt.
»Det ä’ ingenting», sade hon och försökte ett litet skratt.
Hon talade inte om, att det värkte i hennes ena axel, som om den varit ur led, och att hon inte kunde röra armen.