»Det ä’ ingenting», upprepade hon. »Men jag tror, han föll i sjön.»
Pastorn satte henne varligt ned på en stol.
»Stanna här, tills jag kommer igen.» Och därmed var han borta.
Isabel satt som bedövad och kände, som hon inte kunde röra sig från stället. Men så kom hon att tänka på mannen, som störtat i sjön. Skärgårdsfolket kunde i allmänhet inte simma. Hade han drunknat? Det var alldeles tyst utanför. Hur skulle pastor Hemming kunna bära detta? Hon for upp och vacklade fram till dörren.
Ytterst på klippan såg hon Elin och några steg ifrån henne pastorn. Båda stodo orörliga och stirrade på en punkt ute i sundet. Vad var det? Lars-Johan? Visst var det han! Ä’ karln från vettet, som ger sig till att simma över sundet? Skulle inte kläderna och de tunga stövlarna dra ner honom till slut?
En båt hade rott ut från motsatta stranden och närmade sig honom. Det var Olle i Nedergården, tyckte hon. Han reste sig och gick ut i aktern för att hjälpa upp den simmande. Båten svängde tvärsför efter strömmen, och Olle höll ut en åra. Men Lars-Johan dök under båten och fortsatte på andra sidan. Äntligen bottnade han och steg upp ur vattnet.
Så snart han försvunnit bland hasselbuskarna i strandsluttningen, vände sig Elin om och gick in utan att märka Isabel, som gått undan ett stycke och satt sig på huggkubben vid vedtraven.
Pastorn stod kvar en stund. Så drog han djupt efter andan och gick in i stugan efter Elin. Hon stod mitt på golvet med båda händerna för ansiktet.
»Elin», bad pastorn.
Hon svarade inte.