»Det värsta ä’», tillade han och darrade på rösten, »det värsta ä’, att — — jag känner på mej, jag skulle kunna göra det om igen.»
Han vände sig hastigt om och gick utan att ta avsked.
»Vad kan vara åt pastor Hemming?» undrade Märta.
»Jag tror, jag vet det», sade Isabel. »Han blygs över vad han gjort — det som vilken annan som helst skulle vara stolt över.»
På kvällen kände sig Isabel mycket förbi, och det började åter värka i skuldran. Eller hade det kanske gjort det hela tiden, fast hon inte så noga givit akt därpå? Men hon måste likväl sitta kvar i kapten Melbys styrhytt och höra på, vad länsmannen hade att förtälja om pastor Hemming. De hade vuxit upp tillsammans och hållit ihop som bröder under hela sitt liv. Och det var mest för att de skulle komma i närheten av varandra, som länsman åtagit sig att spana efter skärgårdstjuvarna.
Gustav Hemming, berättade han, var son till den riksbekante Gammelgårdsprästen. Han kallades så efter en egendom, som han rådde om. Gården hade patronatsrätt, och vid inträffande ledighet passade han på och nämnde sig själv till kyrkoherde. Så gjorde inte Gustav, när fadern dog för en fem sex år sedan. Han kallade en fattig präst med ovanlig begåvning och en stor barnskara, och själv blev han kapellpräst på Dägerö.
Det var en underlig gubbe, Gammelgårdsprästen. Om vardagarna gick han klädd som en bonde med stort förskinn och luden mössa på huvudet året om. Han var ännu starkare än Gustav, påstod folk. Åtminstone brukade han sin styrka mera.
En gång kom han ihop sig med major Silverlod, som ansågs för Sveriges starkaste karl. Gubben gick och körde ett timmerlass, när majorn kom åkande.
»Ur vägen, bonde!» röt majorn.
Och när gubben inte kom fort nog undan, sprang han ur och vräkte lasset i diket.