Det blev nu ett hårt nappatag, men till sist fick gubben Hemming överhanden och gav majorn en grundlig avbasning med piskskaftet. Det skulle han få, sa’ gubben, för att han for fram som en skojare på kronans landsväg.
Majoren steg upp och tog fram en specie.
»Här har du», sa’ han, »för du ä’ den förste, som fått bukt med mej.»
»Å, kära herre», sa’ gubben. »Det ä’ alldeles för mycket pengar för så lite stryk.»
Och därmed la’ han kull honom en gång till och jämnade räkningen.
»Det ä’ från honom, Gammelgårdsprästen, som Gustav ärvt sin styrka», slutade länsman, »och sitt milda sinnelag har han av modern. Hon var som en mor för mej också — Gud välsigne henne —, och gubbens nävar har jag fått känna på många gånger.»
»Att han inte blivit knekt med sådana kroppskrafter», föll kapten Melby in. »Jag menar pastor Gustav.»
»Ja, det var just meningen från början. Vi var på Karlberg båda två, men så hände en olycka. Det var en av kadetterna, som var särdeles händig med sabeln, och Gustav och han brukade fäkta tillsammans. En dag hade kamraten fått in hugg efter hugg på Gustav, som var litet långsam i vändningarna. Och Gustav blev kanske lite ivrig, eller vad det nu var — han drar till med en dunderprim, som ingen parad i världen kunnat avvärja. Kamraten blev farligt sårad — verkligen farligt, och när han äntligen kom sig, hade Gustav förlorat hågen för militäryrket. Han for till Uppsala och blev präst som fadern, och jag gjorde honom sällskap, fast jag slog mej på juridiken.»
»Jag vet, var han fick såret, den där kamraten», sade Märta och pekade på ett brett ärr, som länsman hade. »Det var på vänstra kinden.»
»Ja-a, mycket riktigt — ungefär på samma ställe, där jag har mitt ärr. Det ä’ också efter en sabel.»