»Och från samma tillfälle?»
»Precis. Jag satt och rakade mej med en skarpslipad sabel — ägde ingen rakkniv, förstås — och en blankpolerad hjälm hade jag som spegel. Och jag blev så förskräckt över olyckan, att jag skar mej.»
»Å skäms — att komma med sådana historier. För resten var det nog inte mycket att raka den tiden.»
»Nej, det var bara för att få skäggväxt, naturligtvis.»
»Tyst med ert evinnerliga gnabb», avbröt kaptenen. »Här ä’ viktiga saker att fundera på. Det ä’ tydligt, att pastorn och flickorna alldeles fördärvat saken för mej. Om jag haft Lars-Johan om händer, skulle ni fått se på annat.»
»Ja-a, visst ja», skämtade Märta. »Det skulle ha varit en man med förstånd och urskillning, som inte förivrade sej som pastorn —»
»Just det, ja. Jag får höra mej för med halta Kalle, om han fortsätter med sina besök, och då —. Duktig karl annars den där Oppgårdspojken men förhärdat istadig. Att simma över sundet med kläder och allt. Ville, förstås, också visa, vad han dugde till. Det gör honom inte många efter på den här sidan av jordklotet.»
»Om inte möjligtvis kadetten, han med ärret», viskade Märta till länsmannen.