11. »Att tjäna två herrar.»
Följande söndag var det överfullt med åhörare i Dägerö kyrka. Det hade till och med kommit utsocknes, som ville se den starke pastorn.
När kapten Melby kom åkande med sina flickor, stod länsmannen på kyrkbacken och såg spefullt på folket, som strömmade till.
»Jo, det ä’ en syn», ondgjordes han. »Gustav har nu varit här i flera år. Han ä’ mild och fördragsam och på samma gång aldrig rädd för att säja ifrån, när det behövs. Han ä’ hjälpsam och öm mot sjuka och fattiga. Han predikar en praktisk kristendom och lever, som han lär. Ja, han har tagit emot hugg och slag, glåpord och nedrigheter utan att ge igen, utan att ens bli arg, som väl vore det minsta man kunde bestå sej. Och vad har han vunnit därmed? En ljum, litet medlidsam aktning och några enfaldiga stackares tacksamhet. Och så slår han till en gång — i strid mot sina principer. Vaserra, det blev annat ljud i skällan. Jag har stått här och hört på vad di säjer. Han ä’ nu lika populär som nå’nsin lumpsamlar Hedfors på sitt håll.»
»Det var elakt sagt», föll Märta in. »Jag förstår så väl, vad di tänker. Di känner det som — jag vet inte, vad jag ska’ hitta på. Minns du, Isabel, den där sagan, jag skulle översätta häromdagen — om mannen, som hade en hustru av jättesläkt?»
»Och så tog hon och stoppade honom i kjolsäcken med häst och vagn», fortsatte länsman.
»Å, det ä’ ju en annan historia. — Hon var tålig och undergiven, fast mannen slog henne och plågade henne på allt sätt, när han var vid det lynnet. Och en gång —»
»— slog hon igen», fullföljde länsman.
»Nej — låt mej tala till punkt. Mannen slog henne en gång med ett järnspett, och när han slutat, tog hon spettet och rullade ihop det med bara händerna. Han blev häpen över ett sådant kraftprov och frågade, varför hon lät honom slå sej, då hon var så mycket starkare än han. Och hon sa’, att hon ville hålla det löfte, hon givit, när prästen vigde dem — men det hade mannen inte brytt sej om att göra. Ä’ det inte en bra saga? Och mannen blev sedan god emot henne och blygdes över, att han förut varit så hård.»