»Och det skulle Dägerö-borna göra! Nej, di ä’ bara nyfikna. Det ä’ därför, di ä’ här.»
»Det ä’ sorgligt att ha en så dålig tanke om människor», tog Isabel till orda. »Men jag hoppas, det inte ä’ så allvarligt menat.»
Kapten Melby ställde sig på länsmans sida.
»Den, som sett sej om i världen och har erfarenhet av livet, vet, hur illa det står till. De flesta människor ä’ inte värda så mycket som en rutten hamptross.»
»Kom, Isabel, så går vi. Det tjänar ingenting till att tala med dem. Di gör sej bara till. I grund och botten tror di folk om gott — eller hur, lille far? Det gör alla goda människor.»
»Och dit räknas alltså jag?» frågade länsman.
»Det var inte precis det, jag ville säja.»
Utanför kyrkporten stod ett gammalt ljusgrönt, urblekt bomullsparaply lutat mot väggen. Det kunde inte vara någon annan än gubben Gobort, som rådde om ett sådant.
»Det var raggen! Själva missionärn här!» anmärkte kaptenen och trängde sig in genom folkmassan, som fyllde hela vapenhuset. Han nickade åt halta Kalle, som satt i en av de bakersta bänkarna tillsammans med Långgarnsfar. Gobort, som hörde lite illa, stod längst framme på gången.