»Ä’ du också här?» viskade kaptenen i örat på honom. »Du, som aldrig skulle gå i kyrkan!»
»Ja, det ä’ sant. Men jag läser bibeln hemma och psalmboken, så gott jag förstår, fast jag inte kan med präster. Utom pastorn, för han ä’ en regäl karl. Och nu ville jag höra, vad han har att säja om att tjäna två herrar» — det var texten för dagen.
»Menar du, att pastorn gör det?»
»Det sa’ jag inte. Men nog ä’ det ovanligt av ordets förkunnare att kasta folk i sjön. Kalle tycker det var bra gjort, och kanske han har rätt. Vår frälsare själv kastade ut folk ur templet, står det.»
Gubben trodde, att han viskade, fast det hördes över hela kyrkan.
»Kom in hit och sitt», sa’ kaptenen och bjöd honom plats i herrgårdsbänken.
Den, som väntat att få höra något märkligt i predikoväg, blev storligen bedragen. Pastor Hemming hade ingen begåvning såsom talare. Icke heller var han utmärkt varken genom lärdom eller skarpsinne. Men hans flärdlösa framställning, som ett barn kunde förstå, gjorde intryck av något trovärdigt, något känt och genomlevat. Man hade alltid klart för sig, att det stod en man bakom ordet, menade kapten Melby.
Som vanligt började pastorn med en kort utläggning av evangeliet och sökte genom åskådliga bilder ur kyrkans historia visa, vart det kan leda, när man tjänar två herrar. Man intalar sig, att man främjar gudsrikets tillkomst, på samma gång man fikar efter egen fördel, egen makt och ära. Det går ej i längden, sade han. Gud låter icke gäcka sig. Man slutar i medvetet hyckleri eller i förtvivlan över sin ovärdighet.
Därefter övergick han till att påminna om en predikotext, som tidigare varit före: om de falska profeter. Även de försökte det omöjliga — att tjäna två herrar. De voro sända att förkunna Herrens frid och bereda väg för honom. Men tillika gingo de sina egna vägar, och dessa förde ofta till strid i stället för till frid. En trogen Herrens tjänare måste förvisso vara beredd att draga i härnad mot det onda, var och när det sätter upp huvudet. Helig är den vrede, som vänder sig mot det brottsliga och falska, det låga och lumpna i världen. Men ve den, som gör sin egen sak till Guds eller i självförhävelse går för långt och låter en rättvis vrede urarta till blind yra.