Slutligen kom tillämpningen, som verkade såsom ett slags självbestraffning, nästan såsom en avbön inför församlingen. Utan att nämna något namn, utan att hänsyfta på någon bestämd händelse och dock så, att alla förstodo, vad som menades, gick han till rätta med den otyglade häftighet, som gör sig till herre över människan och driver henne till våldsamma vredesutbrott. Huru skulle den kunna tjäna Gud, frågade han, som var en träl under sin lidelse? Det var två herrar, vilkas tjänst icke kunde förenas. Och med undertryckt rörelse bad han för sig och andra om kraft till självuppfostran och självövervinnelse och om nåd att odelat få ägna sig åt den herres tjänst, som icke vill veta av någon halvhet eller ljumhet.
Om pastor Hemming hittills haft föga framgång i sin verksamhet, så var han från denna stund en erkänd storhet på Dägerö och i trakten däromkring. Halta Kalle uttalade den allmänna meningen, där han stod på kyrkbacken efter gudstjänstens slut och förde ordet för en skock drängar, som annars sällan syntes till på denna plats.
»Det säjer jag och lägger det till, att maken till präst får di leta efter», skränade han. »Visst kunde han bruka sina gåvor lite mera. Men när han en gång gör’et, så ä’ det med besked, det fick Lars-Johan erfara. Och se’n lägger han ut’et i körkan på ett sätt, så en nära på tycker det var syndigt handlat. Så länge han håller på och talar, förstår sej. För nog förtjänte Lasse, vad han fick, och mer till, det kan var och en begripa.»
»Det hade inte Kalle vågat säja, om Lars-Johan varit i körkan», hördes en röst ur hopen.
»Men det var just vad han var», sa’ Isak i Löten. »Jag såg’en, när han smög sej opp på läktarn.»
Kalle såg sig oroligt om och vände talet på annat.
»Si, pastorn ä’ så okristligt mild och tålig, ska’ ni veta, gossar, så en får ta exempel efter honom. Och han tycker inte om, att en svär och super, så det får ni låta bli, gossar. Och fula ord och sattyg ska’ ni lägga bort, och slagsmål och leverne, för annars blir pastorn ledsen på oss.»
»Tänker du gå in i nykterheten, Kalle?» frågade Magnus i Torpängen. »Det sa’ missionärn, att han skulle göra.»
»En kan inte så noga veta», sa’ Kalle och lomade i väg.