Den, som blev mest förvånad över det hastiga omslaget i Dägerö-bornas tänkesätt, var pastorn själv. Den brist på självbehärskning, som han visat, borde ha gjort honom omöjlig på ön, men i stället såg han sig mera uppburen och aktad än någonsin. Och det för samma handling av plötslig, oresonlig vrede, som han trodde alldeles kullkastat det ringa inflytande, han förut vunnit.
Men ännu större skulle hans förvåning bli.
En kväll hörde han någon famla i mörkret efter låsvredet på förstudörren. När han öppnade, var det Ekskärsfar med Lars-Johan i sällskap.
»Vad kan nu vara i görningen?» tänkte han och bjöd dem stiga in och sitta.
Det regnade smått, och det drog om, innan de rustat och torkat sig tillräckligt för att våga sig in.
Först var det tal om väderleken, och pastorn hörde sig för om grannfars hälsa.
»Tackar som frågar, det ä’ lite ömsesidigt — än si, än så. En trasslar sej fram, så gott en kan.»
Pastorn var tyst en stund, för att de skulle komma sig för med sitt ärende. Men då ingenting blev av, undrade han, hur det kom sig, att de voro ute så sent på kvällen.
»Det var Lars-Johan, som prompt ville.»
Pastorn vände sig till Lars-Johan, som satt hopsjunken nederst vid dörren och tummade på sin mössa.