»Ä’ hon klok nu?» frågade han.
»Visst ä’ hon klok. Men stackare den, som ska’ bära, vad hon fått utstå.»
Och så berättade hon, ivrigt och brådskande, vad hon fått veta av Ingrid, allt medan Olle stod med handen på dörrklinkan.
Det var en sorglig historia. Ingrid hade ingenting hört från sin man, sedan han rymde för så många år sedan. Han skulle vara någonstans i Amerika, men var, det visste hon inte. Och inte ett öre hade Ingrid fått av arrendet för gården. Allt skulle skickas till mannen. Hon hade en liten sybehörshandel i sta’n och redde sig någorlunda med linnesömnad och dylikt, men bekymmersamt hade det varit ibland. Och så den sjuklige gossen! Men nu skulle det nog bli bra, sedan Maja fått hand om honom.
Maja stod i dörren till den lilla kammarn innanför stugan och började knäppa upp klänningslivet.
»Du får allt gå nu, Olle, för jag ska’ lägga mej.»
Olle lyfte på klinkan.
»Det ligger något sattyg under. Aldrig kan jag tro om Nils Ivarsson, att han gjort, vad di säjer.»
»Jämt ska’ du ta honom i försvar. Men jag ska’ säja dej, att han till och med lånat upp pengar på gården.»