»Av Jansson — Vedbackarn? Kunde just tro det.»
Olle gick, och Maja hörde honom mumla för sig själv om »lurifax» och »bedragare» och »nedriga konster», medan han drog på sig stövlarna, som han lämnat utanför.
Jansson, som arrenderade Frönäs, hade förut varit smed och bott på ett ställe, som hette Vedbacken, där bönderna brukade lasta sin ved. Han gick ännu mest under namnet Vedbacka smed eller rätt och slätt Vedbackarn, fast han själv inte vidare tyckte om det. Gården skötte han bra och hade nybyggt nästan alla uthus.
Men han var illa omtyckt i trakten. Man visste egentligen ingenting ont om honom, utom att han var efterhängsen och närgången mot flickor och gärna skröt av sina framgångar, så ofta han fått för mycket till bästa.
Var han kanske en bedragare, som Olle påstod? Ingen visste, var han tog pengar ifrån till sina byggen och nyodlingar. Maja låg och tänkte härpå, tills hon somnade.
I tidig otta var Ingrid tillreds att fara, men ingen Olle hördes av. Maja kastade på sig en annan klänning.
»Det blir väl jag, som får ro dej, kan jag se. Annars ville jag bra gärna vara hos gossen, när han vaknar. Men ska’ du inte ta avsked av honom, Ingrid? Han somnar snart igen.»
Ingrid fick ett ängsligt uttryck.
»Han ä’ inte van vid —»