Egentligen var det ett ömsesidigt missförstånd, som gjorde, att hon kom till Dägervik. Kapten Melby hade sitt särskilda sätt att uttrycka sig, och av hans brev om sin »lilla flicka» kunde ingen tro annat, än att Märta var ett barn om sex eller sju år på sin höjd. Och Isabels brev, försäkrade kaptenen, var idel falskhet från början till slut. Det var så utstuderat listigt hopkommet, enkom för att man skulle få den föreställningen, att hon gick med glasögon på näsan och hade en lovande början till mustascher. På sådant sätt hade hon innästlat sig i familjen och genast gjort sig oumbärlig.
Och nu måste hon fara ifrån dem på ett par veckor. Hur skulle de kunna reda sig under tiden?
Det hade kommit ett brev från fadern, att han ämnade sig ut på en affärsresa i början av juni månad och även tänkte göra ett besök i Göteborg i hopp att där kunna träffa sin dotter, som han inte sett på så länge. Brevet hade blivit försenat, och det var nödvändigt för Isabel att ofördröjligen bege sig i väg, om hon skulle hinna fram före faderns ankomst.
Kapten Melby knorrade mera än någonsin över sin svåra lott i livet. Nu måste han, gamle gubben, ut på irrfärder med en ung flicksnärta för att se till, att hon kom ombord på rätt ångbåt och fick sig en första klassens hytt.
Isabel invände, att hon ensam tagit sig fram till Dägervik året förut.
Tacka för det! Då visste man inte annat, än att hon var en förståndig dam av stadgad ålder. Nej, han måste följa med åtminstone till Stockholm, det var en klar sak. Och så skulle han på samma gång titta på en skuta, som var till salu. Så nog hade han ärende, förstås.
Under vägen över ön uppfångades pastorn, som fick följa med i droskan för att ta ordentligt avsked av Isabel. Därtill hade kaptenen en mängd förmaningar att ge honom. Han skulle noga se efter Märta, så hon inte gjorde haveri eller törnade på grund. Och om länsman kom, medan han var borta, så skulle han sättas inom lås och bom på fläcken. Och halta Kalle, den spyflugan, skulle ha sig en riktig duvning, för han hade börjat supa igen och gjort en visa om gubbens signalmaster — »lustig visa för resten», anmärkte han.
Och så höll han på, tills de kommo till Norrudden. Där låg Lars-Johan tillreds med båten.
»Hör du, Lasse», ropade kaptenen till honom från kuskbocken, »kan du segla?»
»Segla? Ska’ det vara någon konst? Det kan väl var människa, som inte ä’ rädd.»