»Säj inte det, du. Det finns folk på fastlandet, som tror, att lä och babord a samma sak. Ser du, det ä’ så, att gamle Öman vill sälja sin skuta. Hon ligger vid kvarn, och jag funderar på att köpa’na, så han slipper slumpa bort’na. Och du ska’ bli skeppare, har jag tänkt. Du seglar med vedlast härifrån, och på återresan tar du vad frakt du kommer över. Vi får talas vid om villkoren sedan. Bäst ä’, att du övertar skutan med detsamma och löser dej fri, när du kan. Det blir go’a tider för skeppsfarten i år.»
Lars-Johan hade avslutat dikningen under våren och hade ingen utsikt att få arbete under den närmaste tiden. Han steg upp ur båten utan att säga ett ord och sökte få tag i gubben Melbys hand.
»Jaså — du vill hjälpa mej ur vagnen. Men en gammal sjöman reder sej nog. Hjälp flickorna i stället.»
»Min väska», bad Isabel. »Den ligger i sufletten.»
Pastorn gick efter den och såg till sin ytterliga häpnad, att det var samma väska, som han funnit utanför sin förstudörr den stora ovädersdagen.
»Pastorn ser på den, som om den vore en märkvärdighet. Och det ä’ den också. Skinnet ä’ av en alligator, som min far sköt i Magdalenafloden. Det finns inte en likadan väska i världen, inbillar jag mej.»
Hon såg på honom, som om hon väntade, att han skulle säga något, men det var inte någon tid till frågor. Kaptenen stod redan i båten, och pastorn måste låta dem resa, utan att han fick någon förklaring.
När han kom hem, tog han fram fingerborgen och den lilla silkesvanten, som han hade i förvar. Det var ännu en smula doft om vanten — ja, det var bestämt samma parfym, som Isabel brukade begagna. Vad skulle det betyda? Att tänka sig den älskvärda flickan i förbindelse med tjuvarna — omöjligt! Och det lömska överfallet! Det var ju så galet som möjligt. Han fick ge sig till tåls och vänta, tills hon kom tillbaka.
Och det hade han bestämt: han skulle ingenting säga åt länsman Videstam om saken. Den hedersmannen hade en olycklig benägenhet att se allt i svart. Han kunde rent av ge sig till att spionera på Isabel.
Men ingen länsman hördes av. Kapten Melby kom tillbaka från sin resa och berättade, att han sökt få underrättelse om honom i Stockholm. Han hade fortfarande tjänstledighet, hade man sagt, och var antagligen inte i Sverige.