Slutligen kom ett brev, som var avstämplat i Malmö. Länsmannen hade lyckligt och väl fått sin polske furste ur landet, skrev han, och var glad över att äntligen vara honom kvitt. Meyer Levysohn var spårlöst försvunnen liksom även Lewinsky, och de hade lämnat efter sig åtskilligt, som behövde utredas. Det var därför svårt att säga, hur snart han kunde väntas till Dägerö.

Emellertid tycktes han ha god reda på vad som hände. Han visste, att Isabel var i Göteborg, och funderade smått på att fara dit på hemvägen och söka upp henne. Och Inges mor — han mindes inte, vad hon hette — hade bosatt sig för sommaren i Nedergården, hade han hört.

»Men vad som oroar mig», slutade han, »det är, att en annan person slagit sig ned någonstans på ön. Det lär vara en rätt tvetydig karl. Kapten Melby kunde gärna kosta på sig att hålla utkik efter honom — för inte duger du, Gustav, till sådant?»

»Tackar för artigheten», sade pastorn, när han läst brevet. »Besynnerligt! En främling på ön, det ä’ mer än jag vet om.»

Men det var verkligen så. Mor Brita hade sett honom. Det var en underlig karl, vanskapt och rädd för folk. Han gick omkring och plockade ogräs, sa’ gumman, så nog var han konstig, om någon var. Men han betalte ordentligt för sig i Sunnansund, för där hade han tagit in.

Pastorn hörde närmare efter. Den främmande var en medelålders man med ett virrigt utseende. Han hade haft anställning på något apotek, påstods det, och tycktes vara en ivrig botanist. Pastorn träffade på honom en gång, då han låg framstupa i ett dike.

»Hur ä’ det fatt?» frågade han bekymrad.

Å, det var ingenting, kom det otydligt till svar. Han letade bara efter växter.

Pastorn försökte få honom i samspråk, men han visade på allt sätt, att han ville vara i fred.

»Ja, inte ska’ jag störa honom», tänkte pastorn. »Det ä’ en oförarglig människa, som har sin lilla vurm som andra.»