Kaptenen åter tog sitt uppdrag på fulla allvaret.
»Länsman tror mej, förstås, inte om’et, fast han bad mej hålla utkik. Men jag ska’ låta honom se, att jag kan sköta saken så bra som någon länsman.»
Och han skötte den så samvetsgrant, att den arme botanisten nästan blev skrämd från vettet. Han sprang långa vägar, bara han fick syn på kaptenen, och måste till sist ta sin tillflykt till den yttre skärgårdens öar och holmar.
Inge och Anders, som höllo till på sjön all sin lediga tid, sågo ibland en skymt av den människoskygga enstöringen, där han rodde fram mellan kobbarna i en eländig ökstock och ängsligt vek undan, så snart han mötte någon båt. En gång märkte de, att han varit ute vid själva Örnhuvud, vilket nog var ett vågspel med en så tarvlig farkost.
»Du ska’ få se», sade Anders, när de på långt håll fingo se honom komma, »att det ä’ samma en, som åkte skridsko till Örnhuvud i vintras.»
»Och nu ä’ han här för att kunskapa åt tjyvarna», fortsatte Inge.
»Han har fel på vänstra foten, såg jag i söndags, när han klev ur båten.»
»Ja, men spåret, som vi följde, hade fel på högra skäret», menade Inge.
»Nej, vänstra skäret var det», påstod Anders.
Och så blev det tvist om vem som hade rätt, och ingen ville ge efter.