Men en sak kunde de komma överens om: mannen var en av tjuvarna, och nu, när inte länsman var på platsen, måste de ta på sin lott att vaka över vad han tog sig för.
»Om vi skulle leka, att du ä’ Svartöga och jag Barfot», föreslog Anders. »Och så ska’ han vara en farlig indian.»
Inge tänkte efter.
»Jag vet inte. Det kunde gå an förra sommarn, när vi var mindre. Men du ä’ dräng nu, och jag — Anders, jag tror bestämt det var han, som skrämde mor.»
»Du ä’ tokig. Den här linkar ju, som han vore halt. Och moster Ingrid mötte honom här om dagen, såg jag, på Frönäsvägen. Och inte vart hon rädd, inte.»
»Jag måste i alla fall ta reda på honom snart, för det har jag lovat. — Nej, nu vet jag. Vi ska’ leka, att jag ä’ länsman och du fjärsman. Och vi ska’ gå på jakt efter tjyvarna — för det ä’ det vi gör.»
Ja, det var Anders med om, men han ville helst vara länsman själv.
»Vi kan tura om», tyckte Inge.
Och även med spejartjänsten skulle de tura om, så att den ene höll sig i trakten av Frönäs, medan den andre lurade på ap’tekarn, som han kallades.
Den besynnerliga främlingen märkte inte i början, att de följde efter honom. Men när han efter hand kom underfund med deras avsikter, blev han lika förskräckt för dem som för kapten Melby. Det var ständiga försök att överlista varandra, och lyckades han narra någon av gossarna på villospår, såg han liksom smått belåten ut, när de nästa gång träffades.