Inge tog helst vägen åt Frönäs till, när han var ute på sin bevakningstjänst. Han inbillade sig, att han där lättast skulle få spaning på den man, som han framför allt ville åt. Vedbackarn började misstänka, att det var på honom de spejade, och hävde ur sig det grövsta ovett, var gång han fick syn på dem.
»Ska’ inte Inge ha rätt att gå på sin egen mark?» frågade Anders en gång, när de voro där i sällskap.
»Det ä’ inte hans mark, säjer jag.»
»Men det ska’ bli hans», vidhöll Anders.
Vedbackarn blev alldeles ettersprängd av ilska.
»Det ska’ aldrig bli hans», väste han fram. »Jag kan ta gården, vad dag jag vill, för allt jag lagt ner på den och för allt vad fadern ä’ skyldig.»
»Det var förfärligt, vad han såg ut», sa’ Anders, när de kommo för sig själva. »Han ä’ i stånd att ta livet av oss, tror jag, om han kommer åt.»
»Säj ingenting åt mor om det här», varnade Inge.
Gossarna voro vana att tala om allting hemma. Men sina planer på tjuvarna höllo de strängt hemliga; annars, visste de, skulle folk skratta åt dem.
De hade fått för sig, att de skulle göra någon upptäckt, bara de kunde komma ut till Örnhuvud. Anders’ jolle var, förstås, för liten för sådant vatten, men så snart Olle fått sin nya stävökstock färdig, skulle de få låna den för en riktig långfärd, hade han sagt. Den var byggd för att kunna vaka i sjö och lovade att bli mycket lättrodd. Och då skulle de fara ditut, det var en given sak. Ibland hade de tyckt sig se båtar åt det hållet, och den hemlighetsfulle främlingen i Sunnansund hade säkerligen varit där mer än en gång. Men ännu så länge fingo de nöja sig med sina alltjämt fruktlösa efterforskningar i hemtrakterna.