Moderns närvaro upptog även Inges tid. Det var verkligen så, som länsman Videstam antytt i sitt brev. Ingrid hade låtit övertala sig att flytta ut — för en månad åtminstone — till Nedergården, där Olle under vintern rustat upp lilla kammaren för hennes räkning. Det var också hög tid. Hon var sjuk till både kropp och själ, när hon kom. Hennes ständiga sorgsenhet hade tärt på hennes krafter, men den jämna omvårdnad, som utan allt bråk och fjäsk ägnades henne, gjorde, att hon hastigt tillfrisknade. Inge hade aldrig sett henne glad förr. Nu var det endast sällan, som hon kunde visa sig nedslagen. Men det var dock något dämpat över hennes glättighet liksom förut över hennes sorg.
Kapten Melby, som var nyfiken som en tordmule — det var halta Kalles ord — tog snart reda på hennes omständigheter. Han fick höra av Maja, att hon gärna ville ha arbete med sömnad. Visserligen hade hon med sig från Stockholm åtskilligt, som skulle göras färdigt, men det förslog inte långt.
»Det var bra», sade kaptenen, som var välvilligt stämd för tillfället. »Då kan hon hjälpa mej, så slipper jag resa till sta’n igen.»
Och så gjorde han genast så stora beställningar, att det var nödvändigt för Ingrid att ta hjälp av Ekskärs Elin, som också behövde få förtjänst.
Annars var kaptenen mestadels vid ohjälpligt lynne, och Märta påstod, att det berodde på Isabels frånvaro, som kom att räcka längre, än meningen var från början.
»Prat, flicka! Det har sina randiga skäl», förklarade kaptenen. »Folk börjar bli så förhärdat hyggliga härute. Halta Kalle sa’ nej till en sup, som jag bjöd honom på till kaffet, och gubben Gobort går i körkan var eviga söndag. Det blir till sist ingenting att göra på ön för en verksam man.»
