Äntligen skulle det bli allvar av med gossarnas färd till Örnhuvud. Maja rustade till mat för ett par dagar, som de beräknat att de skulle vara borta, och stuvade ner under skott några helbuteljer med dricksvatten, för det var osäkert, om de kunde hitta någon källa på ön. Inge hade bett att få låna Olles lodbössa. De fingo visserligen inte med sig varken krut eller kulor, men det såg så karlaktigt ut att ha skjutgevär i båten.
De gåvo sig i väg en kväll, så snart det blev lugnt, och rodde hela natten. Först i dagningen kommo de fram till närmaste udden på Örnhuvud och voro då så trötta, att de somnade i båten utan att ge sig tid att ordentligt göra fast.
När de vaknade, märkte de, att de voro i drift.
»Det gör ingenting», tyckte Anders. »Vi låter båten gå, vart den vill.»
De lågo orörliga kvar, som de somnat in, och drevo med det svaga vinddraget. Än törnade de mot en häll och svängde runt, än satte de sig fast på en stengrynna men kommo loss igen. Slutligen kilade båten in sig mellan två klippor och stod stilla.
»Jag ä’ så sömnig, så jag orkar inte titta opp», förklarade Inge.
Men hastigt blevo de klarvakna. Var det inte årtag, som hördes?
Anders kikade över båtkanten men kunde ingenting se för klipporna, som skymde.
»Det ä’ bäst vi håller oss tysta, så kanske di far förbi.»