Båten kom allt närmare. Skulle de undgå att bli upptäckta? Det berodde på vad väg den tog. Ibland upphörde årtagen men togo strax åter vid. Småningom hördes de svagare, och Anders, som var barfota, klev ut i vattnet och försökte speja mellan klipporna.
»Det ä’ bara en karl, och han ror längs utmed det höga berget. Han har inte sett oss.»
Inge tog av sig på fötterna och gav sig också ur båten.
»Inte ä’ det han i Sunnansund, det ser man genast. Han har en fin båt.»
Mannen, som rodde, såg sig ofta kring, som om han inte var fullt säker på vägen, och ställde sig till sist rak lång i båten.
Inge hajade till.
»Det ä’ han. Jag känner igen honom, när han står. Det ä’ samma karl, jag sprang efter ända till Frönäs sjöbod.»
»Men inte ä’ det den svarte, som jag såg på Ålandsskutan — tycker jag — fast han ä’ mycket lik honom — jag vet inte, vad jag ska’ tro.» Anders var tydligen villrådig.
Mannen hade emellertid satt sig ned och rodde nu rakt på berget, där han försvann i hast, utan att de kunde begripa, vart han tog vägen.
»Det ä’ trolleri», menade Anders.