Ingrid skakade på huvudet.
»Ja, men jag ska’ skriva till dej varenda vecka, så du får veta, hur Inge har det.»
Därmed skyndade hon brådskande uppför backen. På trappan stannade hon och viftade med halsduken åt båten, som redan var ett stycke ute på sjön. Ingrid tycktes inte märka det. Hon satt nedlutad och hade dragit schalen över huvudet.
»Det ä’ inte bra, det ä’ inte bra.»
Maja suckade och skulle gå in.
Men så viftade det tillbaka från båten. Olle hade väl sagt något, tänkte Maja. Hon började åter att vifta och stod kvar så länge hon såg den vita, fladdrande duken, tills den försvann mellan Måskläppen och Långgarnslandet.
Det var inte så svårt numera att komma till och ifrån Dägerö. Gamle kapten Melby, som under de sydamerikanska oroligheterna utmärkt sig som en djärv blockadbrytare och därigenom förvärvat en ansenlig förmögenhet, hade för ett tiotal år sedan inköpt det stora godset Dägervik, som omfattade mer än halva Dägerölandet och dessutom ett otal smärre öar och holmar. Några år därefter fick han ärva den lilla egendomen Valsjökvarn på fastlandet. Där var av gammalt en brygga, som i nödfall kunde angöras av fartyg. Nu blev den grundligt ombyggd, och genom kaptenens inflytande förmåddes en trögt gående hjulångare att lägga till en eller par gånger i veckan, när inte sjön låg för svårt på. Men det var i ångbåtarnas första tider. Det skulle nog bli bättre småningom.
Sista året hade den gamle sjömannen anordnat roddskjuts från kvarnbryggan till Dägervik med en mellanstation vid Dägeröns nordligaste udde. Blåste det hårt, kunde det hända, att kaptenens däckade segelslup gick ut, med gubben själv till rors. Men i dag var det ingen vind att tala om, mente Olle. Det var med den skjutsen, Ingrid skulle fara.