»Kossorna mina, kossorna mina», trallade Maja. »Se så, lugna er, vet jag. Var inte rädd, lilla vän» — hon klappade Inge på kinden — »det ä’ bara glädje.»
Nu började allvarsammare tag. Krona och Majros skulle pröva, om vintern vållat någon förändring i deras krafter, och snart drabbades allmänt ihop. Maja lät dem hållas men såg till, att de inte skadade varandra.
»Det ä’ bäst, di får veta, vem som ä’ starkast, så håller di fred sedan.»
Inge hade märkt, att en liten kullko tuktade de andra.
»Hon ä’ äldst», sa’ Maja och knäppte på henne skällan. »Men det ä’ nog sista sommarn, hon blir skällko. Majros höll redan på att få övertaget.»
När de lugnat sig och betat en stund, skulle Maja mota dem längre inåt skogen för att se, hur de förliktes med grannkorna.
»Det ä’ så gott du går hem, Inge. Det blir för långt för dej att gå.»
Inge lydde, fast det varit bra roligt att se dem stångas med de andra kreaturen.
När han kom in på bygatan, fick han se ett djur, som han aldrig sett i levande livet. Det var en stor sugga, som gick och rotade i vägkanten. Han visste knappt, om han skulle våga sig fram. Men vad det var för ett märkvärdigt djur, så lerigt och fult! Visst hade han sett svin hänga i slaktarbodarna, men de voro så vita och fina. Och vad det var för ett bökande! Han måste stanna och se, vad djuret tog sig för.