»Det ä’ så, att länsman har sitt eget sätt att ro. Han lyfter ena år’n högre än den andra.»
Inge hade givit sig undan, så snart fönstret blev tomt, och stod nere vid båtsta’n i sällskap med Anders, när de andra närmade sig.
Det blev nu en fråga, hur länsmannen skulle komma över till galeasen. Långgarnsfar ville på inga villkor ro.
»Vi blir olyckliga, om di får veta, att det ä’ vi, som klagat. Di ä’ rama vilddjur. Di kan komma över oss om natten, när vi sover, och när vi vaknar —»
»Så ä’ ni mördade hela bunten», föll länsmannen in. »Men det ska’ jag säja: inte ror jag i sådan hetta, och om ni vill ha tillbaks ert svin —»
»Jag ska’ ro länsman», ropade Anders och förde fram sin lilla båt till bryggan.
»I det där nötskalet! Nej, om jag sätter min fot i den båten —»
»Det ä’ inte farligt alls — i så lugnt väder.»
»Du kan ta min båt, så ror Anderspojken», avgjorde pastorn.