»Men ingen stämning, nådig länsman, ingen stämning! För då blir vi rent olyckliga. Bara vi får igen vårt svin —»
»Tyst, Per! Det där förstår nog kommissarien.»
Medan Anders rodde, satt länsmannen på mellantoften och tänkte på den uppgift, som nu någon tid sysselsatt honom. De upprepade stölderna i skärgården hade väckt stor uppmärksamhet, och den unge mannen, som var känd för sin skarpsinnighet, hade fått särskilt förordnande som länsman i trakten, i förhoppning att det skulle lyckas honom — vad som misslyckats för alla andra — att komma gärningsmännen på spåren. Hittills hade hans undersökningar varit fruktlösa. Hade han nu äntligen funnit ett uppslag, som kunde leda till uppdagandet av de hemlighetsfulla förbrytelserna? Ägde möjligen svinstölden något sammanhang med de övriga stölderna?
Han tog upp sin anteckningsbok, där dag och ort för tjuvarnas olika bedrifter voro angivna. På andra blad fanns bokfört, var och när de fartyg, som plägade färdas den leden, varit synliga under de senaste åren, så vitt han kunnat inhämta av trovärdiga lotsar och skärkarlar; ty han var en ordentlig man och lämnade ingenting obeaktat.
Men anteckningarna stämde icke. Väl befanns det, att den misstänkta ålänningen ibland, då någon stöld blivit begången, samtidigt uppehållit sig i grannskapet, men lika ofta kunde han vara långt därifrån. Han hade antagligen ingen del i dessa företag, och svinstölden var sannolikt en tillfällighet, utan sammanhang med de andra förbrytelserna.
Å andra sidan gick det icke an att ringakta någon omständighet, som kunde lämna en möjlig ledtråd. Han funderade vidare. Det skadade i alla händelser inte att närmare granska ålänningens förbindelser och jämföra hans resor med andras. Det kunde tänkas, att olika fartyg efter en uppgjord plan tidtals avlöste och omväxlande ersatte varandra, för att efterspaningarna skulle försvåras. Att det var sjömän, som förövat stölderna, därom fanns intet tvivel. Det måste göras en grundlig undersökning över skärgårdsskutornas färder, bestämde han, men det var icke tid att längre grubbla härpå, ty de närmade sig redan galeasen.
Anders löpte in under bogen och tog törn mot den ena ankarkättingen, för de hade två ankare ute.
»Sitt kvar i båten, gosse lilla, och ro ut en bit, om det blir något bråk.»
Länsmannen hade haft på sig den gamla slokhatten under rodden, för det var onödigt att varsko i förväg. Nu satte han uniformsmössan på och äntrade ombord.
I skuggan av ett segel halvlåg skepparen tillsammans med en svartmuskig karl med ett djärvt och trotsigt utseende. Ingendera reste sig, när länsmannen tilltalade dem. Den svartmuskige tände sin pipa, som slocknat, och skepparen svarade surmulet och fåordigt. De visste inte av något svin; länsman kunde se efter själv.