Det var inte annat att göra. Länsman gick omkring överallt men såg ingenting misstänkt. En jättestor karl låg och sov under däck, och två halvvuxna pojkar sutto bredvid och spelade kort. Det var inte möjligt att få något ord ifrån dem. Efter en noggrann undersökning måste länsmannen medgiva, att han tagit fel. Med en harmsen ursäkt steg han i båten, och Anders började ro tillbaka.
De voro redan ett gott stycke från fartyget, då Anders anmärkte:
»Di har två ankare ute.»
Länsmannen vände sig om och såg efter.
»Vad menar di med det?» frågade han.
»Di väntar storm och sjögång.»
»I sådant väder!» utropade länsmannen och satt en stund tyst.
»Gosse, vänd om igen!»
Anders lydde, och länsmannen var snart åter ombord.
Denna gång hade karlarna rest på sig och mötte länsmannen med hotande blickar. Det var den svartmuskige, som nu förde ordet.