»Blir det aldrig slut på visitationer? En kan inte vara skyldig att underkasta sej vad som helst.»
»Hör nu, mina gubbar, var så beskedliga och langa opp det ena ankaret. Det kan vara nog med ett.»
»Vad angår det länsman? Har en inte rätt att ha så många ankare ute, en vill. Var står det skrivet i lagen, att en inte —»
»Se så, förivra er inte. Om ni godvilligt gör det, så slipper ni för bättre köp, än ni ä’ värda.»
»Akta sej, länsman! Det kan bli fråga om livet.»
»Akta dej själv! — Det finns folk i land, som ser vad ni gör.»
De båda karlarna gingo avsides och samtalade. Länsmannen väntade en stund. Sedan tog han fram en visselpipa.
»Kvicka er nu, annars kallar jag på folk, som hjälper er.»
Motvilligt gick skepparen fram mot fören, medan den svartmuskige satte sig på kajuttaket och likgiltigt började vissla.
»Nej, det här ankaret mente jag», ropade länsmannen och pekade på en kätting, som löpte rakt ned. »Det ä’ skäl att börja i rätta ändan — så gott först som sist.»