Skepparen förstod, att det inte var lönt att streta emot längre. Ankaret gick upp, och snart syntes en vit kropp skimra genom vattnet.
»Hurra, där kommer svinet», ropade Anders men tystnade tvärt vid en hätsk blick från den svartmuskige.
Det var lätt att förstå, hur saken hängde ihop. Det hade börjat kåra på natten, och skepparen eller hans medbrottsling hade lockats av utsikten att ostraffat göra ett gott kap och i tid ge sig undan, innan folket vaknade på morgonen. När sedan den väntade vinden svek, hade tjuvarna hittat på att surra fast svinkroppen vid ankarkättingen och sänkt den på betydligt djup. Men av lojhet eller oförstånd hade de låtit båda ankarna vara ute. Anders’ förvåning över den ovanliga försiktigheten i en så väl skyddad hamn kom länsmannen att inse knepet. Nu var det intet annat än att återlämna rovet och dessutom betala dess fulla värde i reda pengar för att slippa vidare efterräkningar.
Det var ogörligt att få den tunga svinkroppen in i båten, utan Anders slog en tross om den och tog den på släp. Det gick därför långsamt med hemfärden.
Men på land hade pastorn haft en kikare till hands, och Långgarnsfolket visste redan, hur saken stod. När de sedan fingo mottaga hälften av den erlagda plikten, tyckte gubben, det var en riktig glädjedag.
»Den andra hälften ska’ gossen ha», förordnade länsmannen, »för om han inte varit så påpasslig, hade ni aldrig mer fått se en skymt av djuret.»
