Gubben Jakobsson i Uppgården, kyrkvärden, var den tätaste bonden på ön. Hans enda barn, sonen Lars-Johan, var född en midsommarafton, och därför skulle det alltid gå hederligt till i Uppgården den dagen. Mycket folk hade samlats från närmaste delar av ön och holmarna däromkring. Även från Norrudden och andra torp, som hörde till själva herrgården, hade några hittat dit, ty det var långt att ro till Dägervik i värmen.
Majstången var rest på en sakta sluttande plan mellan Uppgårdsstugan och den gamla Mellangårdstomten. Man kunde se toppkransen från Nedergården och höra de gnällande fiolerna och trampet av dansande. Men Olle gick aldrig på danser, och Maja hade främmande. En bondson från fastlandet, Matts Ersson i Broby, och hans mor, en liten nyter gumma, hade kommit roende på kvällen, och Maja gick omkring med dem på ägorna.
Inge och Anders lågo i ett dike, där det fanns vilda jordgubbar.
»Nej, vi går härifrån», tyckte Anders. »Det ä’ bara kart.»
»Jag undrar, vad di vill, di där.» Inge pekade på Maja och de främmande, som stodo ett stycke ifrån dem.
»Förstår du inte! Han tänker fria, kan du veta. Maja har haft många friare i sin dar. Skollärarns Oskar — och rättarn på herrgår’n — och Valder i Dyvik — och många andra. Men di bär sej så tokigt åt. En gav sej till att fria mitt på ljusa da’n.»
»Ska’ det inte vara bra det?»
»Duger inte alls, kan du väl begripa.»
»Varför det?»
»Vet inte. Di säjer, att det inte går an. Men nu kommer di hit. Kryp ner i diket, så di inte får se oss.»