Maja och de främmande kommo närmare, och gossarna hörde dem tala om årsväxten och betena, om första årets vall och den väl skötta trädan.
»Havren ä’ lite klen», sa’ Maja, »men han kan bättra sej, om det blir regn. Och si höstsäden, den ä’ riktigt grann.» Aldrig hade Inge hört henne skryta så förut.
De gingo förbi utan att se gossarna.
Inge satte sig upp på dikeskanten och stack en kråkfjäder i mössan.
»Barfot», sade han, »lyssna till vad Svartöga säger. Jag har hört, att den store hövdingen Gråa björnen sammankallat sina män till rådplägning, och att de i natt skola dansa krigsdansen. Har du mod att smyga fram till lägret och speja? Vi måste ta reda på deras planer.»
»Mod!» genmälte Anders. »När var Barfot rädd för de tjutande irokeserna?» Han började någorlunda förstå, hur han skulle uttrycka sig.
Gossarna kröpo långsamt fram mot dansplatsen och lyckades osedda komma in på Mellangårdstomten, där de hade god utsikt mellan de täta löven.
»Jakob-gubben bjuder på cigarr», anmärkte Anders.
»Det ä’ fredspipan, förstår du», rättade Inge. »Han har många krigare samlade, och även kvinnor ä’ med, ser jag.»